tisdag 17 maj 2011

"Det här ska bli spännande!"

Hej Vilhelmine Malmberg, RFSU Kristianstad!

Du ska åka på din första kongress, hur känns det?
- Det är både den första inom RFSU och den första kongress jag någonsin varit med om, så det ska verkligen bli spännande!

Det är också RFSU Kristianstads första kongress som lokalförening. Vad tycker du om att få representera RFSU Kristianstad?
- Det känns riktigt bra! Visst är jag hyfsat nervös, men jag är glad över våra medlemmars stöd och vet att jag har styrelsen bakom mig. Jag är också väldigt nöjd med att ha med mig min kära styrelsekamrat, Yvette Bergsjö. Tillsammans hoppas jag att vi kan föra vår lokalförenings talan på ett tillfredsställande vis.

Vilka förväntningar har du?
- Jag kommer nog att vara ganska upptagen av att hitta rätt, men jag ska nog få tid att träffa en massa människor, lyssna på alla kloka typer jag stöter på och ha väldigt roligt.

Vilken är den viktigaste frågan för RFSU i år tycker du?
Jag kan nästan tycka att alla frågor är viktiga, men generellt tycker jag att utmanandet av olika normer, som begränsar människors liv och sexualitet, är något det måste finnas en levande diskussion kring i samhället i stort. Med normer menar jag sådant som heteronormen och olika uppfattningar om hur människor är och får lov att vara. Särskilt upprörd blir jag när tjejers sexualitet tabubeläggs på det ena eller andra sättet.

Dags för kongress 2011!


Den 20-22 maj 2011 är det återigen dags för RFSU att samlas under organisationens högsta beslutande organ – kongressen. Denna gång hålls kongressen i Visby och värdförening är RFSU Gotland. Handlingar och praktisk information finns på RFSU:s intranät.
Följ kongressen här på bloggen!

måndag 18 april 2011

Resultatet av en kompromiss

Med tanke på debattklimatet kunde det varit värre. Resolutionen innehöll till slut en hel del bra om osäkra aborter och om ungdomar rätt till information och preventivmedel Kompromissen innebar att vi också befäste att detta ska ske med hänsyn till religiösa och kulturella värderingar. Låter bra, men innebär i praktiken att regeringar till exempel kan neka rättighetsaktivister som kräver det resolutionen ger dem rätt till - med hänvisning till att det går emot landets kultur.

Hjältar

Vill också lyfta fram några länder vars representanter inte kan kallas annat än hjältar. Sydafrika, som med sin politiska historia vet allt om att förstå andras åsikter men samtidigt stå upp för sina egna var fantastiska. Brasilien, med stöd från flera latinamerikanska länder, kunde på ett effektivt sätt slå hål på alla lögner genom att lyfta fram verkligheten. Zambia och Ghana, som vet precis vad konsekvenserna blir när ungdomar inte har tillgång kondomer.

Med vilken rätt?

Att Vatikanstaten inte anser att kvinnor ska göra abort är ingen nyhet men hur kan de förneka att kvinnor faktiskt dör av osäkra aborter? Hur resonerar vi med någon som förnekar verkligheten och hänvisar till gud?
Vatikanstaten roll i FN måste få mer uppmärksamhet och ifrågasättas. Hur kan detta land (?) som har observatörsstatus i FN få påverka beslut om människors grundläggande rättighet och frihet? De tar sig makt att bestämma om ungdomar ska få sexualundervisning och preventivmedel och om kvinnor är de som är mest kompetenta att bestämma över sin egen kropp. Med vilken rätt då? Hur många kvinnor i Vatikanen har ensamma blött till döds i hemlighet på ett smutsigt golv efter att i desperation kört upp ett spetigt föremål i slidan för att slippa genomgå en graviditet? Vad vet de?

När orden tar slut

Jag antar att en riktig diplomat inte blir så arg och frustrerad att det enda rimliga agerandet är att stampa med foten, gråta och skrika. Men jag är ingen riktig diplomat. Jag har dock förnuft nog att gå ut ur förhandlingsrummet.
Känslan av att, i FN, behöva försvara den fundamentala friheten att slippa bli könsstympad, att inte behöva bli bortgift eller tvingas gifta sig vid vuxen ålder är surrealistisk och kan få vilken frihetskämpe som helst att agera pubertalt. Jag respekterar verkligen det faktum att människor tycker olika men det finns en gräns för hur mycket respekt det går att visa förtryck oavsett i vilken ideologis, guds eller profets namn det sker.

tisdag 12 april 2011

Putting girls first

Genom Sadif Nasim från Pakistan får Rukhsana berätta sin historia i FN:

"My name is Rukhsana. I was the first girl in my village who attended school up to 5th standard and I wanted to be a lawyer.

But one day while playing cricket my brother engaged in fight with a rich boy in our village and in fury, he smacked the boy with bat and the boy died. My brother could have been sentenced to death or sent to jail for life imprisonment. Both the families (mine and the murdered boy’s) ‘resolved’ the matter by giving me and my younger sister in marriage to the two boys from the murdered boy’s family. Although this is a very common tradition (known as Swara) in our village in which women are given as compensation for crimes committed by their men folk but I protested. My parents forcefully made me sign the marriage documents to protect their son from punishment. And thats how at the age of 11 and a half I got married off to a 20 year old boy. I had to move to another city.

On the first night of my wedding, I was forced to spend the night with my father-in-law, by my mother-in-law who proclaimed that it was a custom in the city. My husband is mentally challenged, he is incapable of marital relations and his mother became my master in that house. I could understand that I was brought to take care of my mentally challenged husband but my mother-in-law wanted a good-looking grandson as well and wanted me to conceive it with my father-in-law, who himself was good looking. I was beaten, locked inside a room with my father in law many times. I would always cry and beg him not to abuse me and he never had sex with me.

I had to do all the household chores and my mother is law used to beat me black and blue even for slightest negligence. She also threatened me that they would put my brother in jail, if I disobeyed them or tried to protest in any manner.

After enduring violence for two years I finally ran away with a little help from my father in law."