Vad är det som saknas för att vi ska lyckas stoppa hivepidemin och förhindra att alltfler dör av aids? Svaret är pengar och politisk vilja. Världens ledare håller inte vad de lovat i internationellt samförstånd och i formella konventioner. De prioriterar inte hiv/aids i sin budget heller. Det finns många ledare som talar välformulerat om hur viktigt det är att stoppa den värsta epidemi som någonsin drabbat mänskligheten. Utan bra insatser för att bemöta hiv och aids, kommer den sociala och ekonomiska utvecklingen att gå bakåt, fattigdomen öka, människors rättigheter falla samman och den globala hälsan kollapsa. Det är dags för världens ledare att förvandla retorik till handling, eller för att citera en fras som yttrats vid flera tillfällen under konferensen; "Put your money where your mouth is!"
Men var befinner sig egentligen världens ledare denna vecka? Inte i Wien i allafall. Den politiska representationen och närvaron är påfallande liten. Det kanske säger något om hur det står till med den politiska viljan?
Ibland talar pengar sitt tydliga språk också. Konferensens alla seminarier och talare pekar på vikten av att länder nu inte drar ner på sin biståndsbudget, utan att de istället borde fortsätta att ge mer. Vi måste också utveckla fler kompletterande strategier och innovativa sätt att generera mer pengar, för att stoppa epidemin.
Man kan till involvera den privata sektorn mer i kampen, eller att ta ut en liten procentuell skatt på till exempel valutaväxling och omdirigera pengarna till de som behöver det bäst. Kanske en Robin Hood skatt för att lyckas stoppa hiv och aids?
Det är också viktigt att se över hur pengar fördelas och vem som bestämmer vad pengarna ska gå till. Amerikanska Pepfar, US Emergency Plan for AIDS relief, är en av de största finansiärerna för hiv/aids-insatser i världen. Men i Pepfar-projekt, liksom i många andra finansiärers program, döljer sig också moraliserande förmaningar och restriktioner. Civila samhällets organisationer får inte använda pengarna hur som helst. SRHR perspektivet lyser med sin frånvaro på många sätt och på grund av finansiärernas egna uppsatta villkor.
Sexarbetare får till exempel inte inkluderas i Pepfar-stödda projekt och det finns en särskild klausul (the anti-prostitution pledge) som innebär att civila samhällets organisationer som arbetar med exempelvis hivprevention, inte får ge stöd till sexarbetare. Att ha en drop-in-klinik, hälsoservice och kondomer tillgängliga för sexarbetare är alltså inte tillåtet. Då riskerar organisationen att få sina tillgångar frysta.
Detta gör att redan marginaliserade sexarbetare, speciellt i länder där sexarbete är kriminaliserat, blir helt utfrysta. Att få tillgång till hivpreventiva insatser, kondomer, information, vård och behandling, blir därför i praktiken omöjligt för sexarbetare som verkligen skulle behöva det.
Money talks. Men ibland också på ett dåligt sätt.
