5500 våldtäkter anmäls varje år i Sverige, men man gissar att mörkertalet är stort. Uppskattningsvis är det endast 8 procent som utsätts för sexualbrott som verkligen anmäler. Av de 5500 fall som anmäls årligen leder 12 procent till åtal och utav det blir det 3-4 procent fällande domar. Med andra ord finns det ett stort problem med att få anmäler och att ännu färre leder till åtal. En viktig poäng som lyftes var män som anmäler sexualbrott, vilket motsvarar 3 procent av alla anmälningar. Här kan vi gissa att mörkertalet är ännu större.
Under seminariet lyftes frågan om varför så få anmäler och några anledningar tros vara att det sällan leder till åtal, att man skäms, att man inte identifierar sig som ett offer och rådande attityder i samhället kring vad en våldtäkt är. Under seminariet diskuterades olika situationer där man gav exempel på att man träffar någon på krogen, att man följer med fel person hem och att man blev för full. När sanningen istället är att de flesta blir utsatta för ett sexualbrott av någon de redan känner, tillexempel en partner. Och så länge vi pratar på om våldtäkter i de meningarna så fortsätter stigmatiseringen och det blir ett än större steg att våga se att man själv blivit utsatt för en våldtäkt. Vi måste sluta prata om ”de” som blir våldtagna och istället prata om sexualbrott som kan drabba precis vem som helst och att rätten till sin egen kropp är en av de mest grundläggande frågorna. Än en gång går jag från ett seminarium där slutklämmen blir att det är rådande attityder som är den stora frågan att arbeta med. För att arbeta med attityder krävs resurser till utbildning.
Text: Kristina Ljungros
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar