På alla hjärtans dag deltog jag i Nordirlands första
akademiska ansamling under temat abort på University of Ulster i Belfast
tillsammans med aktivister, akademiker, politiker och de som praktiskt arbetar
på markplan med SRHR frågor. Syftet var
att diskutera abort i ett globalt perspektiv samt lagarna och tillgången till
abort på Irland och Nordirland; vad konsekvenserna av dem är samt vilka
möjligheter som finns för förändring. Efter att ha arbetat aktivt med frågan under mina år i Belfast var jag nu istället där för att presentera den svenska
abortlagens historia och vilka jämföranden som kan göras till Nordirland idag.
Nordirland har en väldigt restriktiv abortlag som daterar
från 1861. Trots att det är del av Storbritannien och dess hälsosystem fick den
inte den liberala lagen som de andra provinserna på 60-talet. Prognosen är
liten att den kommer antas då abortfrågan är oerhört kontroversiell och delar
upp ett redan uppdelat samhälle. I en parlamentarisk
debatt i frågan sa den sedermera hälsoministern följande;
This legalised carnage is not
permitted in Northern Ireland by way of an extension of the 1967 Act…and I am
moving it today in support of the right to life of the unborn child, and
knowing that both communities are perhaps more united on this issue, than on
any other.
Samtidigt reser tusentals kvinnor varje år över till
England, Skottland och Wales för att betala privat för säkra aborter. Den
politiska diskursen kring abort på Nordirland är om än mer moral konservativ än
den på Irland och då grannlandet sett en utökad debatt och gediget kampanjande
för lagförändring sker jämförandes lite i nord. Med endast två parlamentariker
som officiellt är pro-choice och en tyst läkarkår som arbetar i ovisshet och
rädsla ligger bördan på lokala aktivister att skapa debatt och påverka för
förändring.
Det sista året har dock sett upptrappad aktivism och framförallt
vis förändring inom diskussionen i media, till exempel då Marie Stopes International
öppnade en klinik i Belfast där aborter kan utföras innan vecka 9. Några
månader senare gick två kvinnor ut i media och berättade om att tvingas resa
till England för att få göra aborter efter att fosterskador upptäcktes. Det må
vara lång väg kvar till folk tar till gatorna i protest i samma skala som sker
på Irland med man ser ändå ett växande självförtroende, nya strategier och ett stöttande samarbete
grannländerna emellan. Det här seminariet och diskussionerna som fördes påvisar
små men märkbara steg framåt i ett samhälle där kvinnans rätt till sin egen
kropp systematiskt har tystats ner, stigmatiserats och prioriterats bort till
förmån för andra frågor.
Emilie Weiderud
RFSUs aborträttsnätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar