Våldtäkter i krigsdrabbade länder är inget nytt. Däremot uppmärksammas det numera på ett sätt som det inte alltid gjort. Kvinnor som utsattes för sexuella övergrepp under andra världskriget började inte berätta om vad de hade varit med om förrän efter 50 år.
Anna Koblanck, Afrikakorrespondent på Dagens Nyheter, Marie Stern, institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och Ann Wilkens, freds- och konfliktexpert diskuterade på seminariet "Sexuellt våld - krigets vardag" på lördagsmorgonen på Bokmässan. Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press ledde samtalet.
Folket i Kongo känner till att det finns en resolution från FN (Resolution 1820) som innebär att sexuellt våld i konflikter är en krigsförbrytelse.
– Men det betyder inte att något för den skull har förändrats, säger Anna Koblanck.
– Kongolesiska myndigheter har börjat tala om våldtäkt, och det händer att soldater som våldtagit ställs inför rätta, säger Marie Stern. Rättegångarna är fortfarande få, men det skapar en medvetenhet bland invånarna om att det faktiskt händer.
Anna Koblank har besökt Panzi-sjukhuset i Bukavi i Kongo som tilldelades Olof Palmes pris 2008.
– Man behandlar tusentals kvinnor varje år. Det handlar om allt från komplicerade kirurgiska ingrepp till behandling genom sång och dans. Många kvinnor är så allvarligt skadade att deras söndertrasade underliv inte går att återställa.
I sitt arbete vid vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet har Marie Stern intervjuat kongolesiska soldater om sexuellt våld.
– De vet att det är fel. Och de skiljer på "lust"-våldtäkten, att män måste få utlopp för sina sexuella behov, och våldtäkten som ett vapen i krig.
Ann Wilkens berättar om situationen i Afghanistan:
– När talibanregimen tog makten i mitten av 90-talet innebar det en lättnad för afganska kvinnor. Till skillnad från utländska arméer som befunnit sig i landet under inbördeskriget så använde inte talibanerna sexuellt våld som vapen. Men priset de fick betala med taliban-regimen vid makten har högt.
– Krigsherrarna som begick övergrepp under inbördeskriget på 1990-talet har inte ställts inför rätta och nu samarbetar FN med dem. Det är svårt för lokalbefolkningen att förstå och acceptera, fortsätter hon.
Anna Koblanck säger att liknande problem finns i Kongo. Och får får avsluta diskussionen med orden:
– För att våldtäkterna ska kunna bekämpas måste krigen ta slut.
Anna Koblanck, Afrikakorrespondent på Dagens Nyheter, Marie Stern, institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och Ann Wilkens, freds- och konfliktexpert diskuterade på seminariet "Sexuellt våld - krigets vardag" på lördagsmorgonen på Bokmässan. Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press ledde samtalet.
Folket i Kongo känner till att det finns en resolution från FN (Resolution 1820) som innebär att sexuellt våld i konflikter är en krigsförbrytelse.
– Men det betyder inte att något för den skull har förändrats, säger Anna Koblanck.
– Kongolesiska myndigheter har börjat tala om våldtäkt, och det händer att soldater som våldtagit ställs inför rätta, säger Marie Stern. Rättegångarna är fortfarande få, men det skapar en medvetenhet bland invånarna om att det faktiskt händer.
Anna Koblank har besökt Panzi-sjukhuset i Bukavi i Kongo som tilldelades Olof Palmes pris 2008.
– Man behandlar tusentals kvinnor varje år. Det handlar om allt från komplicerade kirurgiska ingrepp till behandling genom sång och dans. Många kvinnor är så allvarligt skadade att deras söndertrasade underliv inte går att återställa.
I sitt arbete vid vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet har Marie Stern intervjuat kongolesiska soldater om sexuellt våld.
– De vet att det är fel. Och de skiljer på "lust"-våldtäkten, att män måste få utlopp för sina sexuella behov, och våldtäkten som ett vapen i krig.
Ann Wilkens berättar om situationen i Afghanistan:
– När talibanregimen tog makten i mitten av 90-talet innebar det en lättnad för afganska kvinnor. Till skillnad från utländska arméer som befunnit sig i landet under inbördeskriget så använde inte talibanerna sexuellt våld som vapen. Men priset de fick betala med taliban-regimen vid makten har högt.
– Krigsherrarna som begick övergrepp under inbördeskriget på 1990-talet har inte ställts inför rätta och nu samarbetar FN med dem. Det är svårt för lokalbefolkningen att förstå och acceptera, fortsätter hon.
Anna Koblanck säger att liknande problem finns i Kongo. Och får får avsluta diskussionen med orden:
– För att våldtäkterna ska kunna bekämpas måste krigen ta slut.
Text: Helena Björk
Bild: Lina Granlund
Bild: Lina Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar