Vart tog t:et vägen i landstinget?

RFSU Stockholm modererade under måndagen ett samtal i Pridhouse om hur transpersoner tas emot i vården. Mycket har hänt de senaste fem åren, bland annat tack vare patienternas beskrivningar av sina behov av såväl vård som bemötande.

– Tidigare riktade sig all vård till binära personer, något annat fanns inte. Det nya kunskapsstödet ”God vård” som vi tagit fram stödjer alla typer av könsidentitetsdiagnoser. Ett annat framsteg är att vi nu arbetar tillsammans, psykiatriker, psykologer, sexologer och läkare och därmed ger ett samlat omhändertagande, sa Cecilia Dhejne, överläkare på KS.

Även Louise Frisén, docent i psykiatri, barn- och ungdomsutredningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus, vittnade om förbättrad vård jämfört med hur det var vid millennieskiftet:

– Tidigare hade man inte möjlighet att erbjuda barn någonting. Idag kan vi t.ex ge pubertetsstoppande hormoner vilket gör att man tidigt kan stoppa utvecklingen av oönskad pubertet. Vi kan också ge könskonträra hormoner för de över 16 år och erbjuda viss kirurgi innan 18-årsålder.

Men patienttrycket har ökat, både inom vuxenvården och den för barn- och ungdomar. När inte resurserna ökar i samma takt innebär det långa väntetider, något som givetvis är påfrestande för patienterna.

– Från 4-5 patienter per år vid millennieskiftet har vi nu runt 50 patienter per år. Men vi är få som jobbar med detta: två doktorer och tre psykologer. Det gör att vi har alldeles för långa väntetider som vi hela tiden kämpar på med att minska, sa Louise.

– Våra väntetider för att starta en utredning brukar vara runt en månad. Men det är jättelånga väntetider på kirurgen. Ett år är en plågsam väntan för många att operera underlivet, sa Cecilia.

Ett sätt att korta väntetiden skulle kunna vara att slopa remisstvånget. Idag finns mycket av informationen på internet och de som söker vård har därför ofta större kunskap än vårdpersonalen inom primärvården.

– Som patient måste man hela tiden bevisa sig, det känns som att vara åtalad/anklagad. Det behövs snabbare utredningstider. Vissa kommer till vården för att få hjälp med att reda ut sig själva, andra vet exakt vad dom vill men måste trots det gå genom flera års utredning, sa Maria Ramnehill, transaktivist och journalist.

– Ja, vi kanske borde slopa remisstvånget. Man ska inte behöva utbilda vårdpersonal och kämpa för att få sin remiss. De hade lika bra kunnat kontakta oss direkt, sa Cecilia.

Landstingspolitikern Marie Ljungberg-Schött (m) höll med:

–  Jag vill att personalen i vården ska få bättre kunskap. Att det ska bli lättare att nå vården och göra den mer tillgänglig. Jag kommer definitivt att ta med mig frågan om remisstvång tillbaka, sa hon.

– Men det handlar också om att utbilda all vårdpersonal. Du måste få hjälp att hänvisas till rätt stålle. Här finns det stora kunskapsluckor. Några jobbar med transvård, andra inom generell primärvård och de olika delarna måste bli bättre på att länkas in i varandra, sa Victor Harju landstingspolitiker (s).

Slutligen fick panelen blicka framåt och önska hur de vill att vården för transpersoner ska se ut i framtiden.

– Jag vill avskaffa juridiskt kön så att vi slipper reglera hur mäns och kvinnors kroppar ser ut, sa Maria.

– När man kommer till mottagningen ska man inte uppleva det som att man utsätts för ett förhör. Jag vill att vi ska ha en vård som upplevs som bra för alla, sa Cecilia.

– Jag utgår från att resurserna blir bättre så att vi kan ge bättre stöd till hela familjen. Vi kan göra ett gediget familjearbete, oavsett om patienten är sju år eller sjutton, sa Louise.

– Jag hoppas vi får ett mer tolerant samhälle där människor får leva som de vill. Jag vill göra vården mer lättillgänglig, sa Marie.

– Man ska alltid kunna känna sig bra bemött, oavsett vem du är och vilken del av vården du kommer till, sa Victor.