Hbt-rättigheter i Litauen och Uganda: om enorma skillnader, kamp, rädsla och kärlek

I eftermiddags höll vår EU-minister Birgitta Ohlsson ett föredrag om hbt-rättigheter i Litauen och Uganda. I egenskap av EU-minister reser hon runt dagligen och möter människor som arbetar med hbt-frågor, mest anmärkningsvärt i år på vårens omdebatterade och uppmärksammade Baltic Pride, flankerad av politiker och ambassadörer från hela Europa. Men trots ojämlika förhållanden i Europa var det som berörde mest under föredraget situationen i Uganda.

Som i många andra före detta kolonier är det britternas gamla lagstiftning som hänger kvar på hbt-området. På senare år har den kristna majoriteten och den muslimska minoriteten hittat ett område i politiken att enas kring - kampen mot hbt-personer. Detta har fått fatala konsekvenser i form av diskriminering, förtal och propaganda som under förra våren kulminerade i en stor "Anti Homosexuality Bill" som framför allt föreslår att Uganda ska:

• göra det förbjudet att informera om, och organisera sig kring, hbt-rättigheter
• dra sig ur alla internationella fördrag som nämner sexualitet
• göra det olagligt för medborgare att prata om situationen i Uganda utomlands (straffbart när man återvänder hem)
• kriminalisera alla personer som inte anmäler hbt-personer inom 24 timmar
• införa dödsstraff för de som har samkönade relationer och; antingen fötts med HIV eller smittar någon med HIV, samt för de som är "serial offenders", dvs. har sex med någon av samma kön vid upprepade tillfällen .

Lagförslaget ligger kvar men gick inte igenom tack vare intensiva påtryckningar utifrån, ledda av Sverige i egenskap av EU-ordförande under hösten 2009.

Två människorättsaktivister från Uganda, Kasha Jacqueline och Frank Mugisha, var på plats för att berätta om sina erfarenheter. Efter att Frank beskrivit den politiska och historiska kontexten fyllde Kasha i;

"Det ger mig hopp och inspiration att vara här där jag är trygg. Jag är övertygad om att ni inte befann er här för 50 år sedan, det ger mig hopp inför framtiden. Hemma undrar jag varje morgon om jag, trots säkerhetsträning, kommer att vara trygg när jag lämnar huset. Vi riskerar tex våldtäkt "för att bli riktiga kvinnor". Om lagförslaget gått igenom förra året hade jag och min flickvän dömts till döden i egenskap av serial offenders. Det finns inget utrymme för förändring, allt vi gör kallas för propaganda och anmäls. Folk undrar hela tiden "vad är det med den där tjejen, hon är alltid på fel sida". Men jag visste att det inte skulle bli lätt, är det lätt är det ingen kamp. Men hur ska vi förändra värderingar utan utrymme för dialog? Väldigt många hatar utan att veta varför".

Text och bild: Sandra Ehne